jag sitter här ensam och lika förvirrad som innan idag, jag tror inte ni förstår hur det känns att må såhär och ha så mycket tyngder på ryggen att ni knappt klarar av att så. flera år utan ledsenheter och tråkigheter samlar sig nu och dyker upp på en och samma dag, det går inte att leva med så mycket hemskheter som ingen vet, ingen, jag vill berätta för er, iallafall några, men jag vågar inte för jag vågar inte prata om det. ni skojar om sånna saker men jag tar det jälvigt hårt, en sån sak skojar man inte om. jag har lyckats dölja det så länge men nu blir jag påmind var dag om just den dagen, den dagen jag bara drömmer om hela tiden, får mig att ligga vaken om nätterna, den dagen jag bara vill glömma. flera år har jag burit på den hemligheten och ingen av er vet, vad som egentligen tagit mig ner på denna nivå, ni skulle aldrig förstå, ni skulle aldrig förstå. aldrig, men jag vill egentligen berätta, speciellt för dig. då kanske du skulle förstå. jag sitter här och håller på att spy, jag blir så äcklad av mig själva, av hela min kropp allt som har med mig att göra. jag orkar inte dölja det längre, jag orkar inte leva i den lögn jag byggt upp, om att allt är så jälva bra. jag trodde aldrig att något sånt skulle hända mig, men vet ni? det hände mig, en gång i tiden utan att någon vet, nobody knows, just me. ni skulle inte förstå om jag berättade det nu, aldrig ni skulle skratta och tycka jag var riktigt jälva äcklig, riktigt äcklig. usch bara få mig att försvinna från jordens yta, ni alla hade mått så mycket bättre, utan mig och mina bekymmer...